Jaha då var det söndag igen :(

Det är söndag kväll och jag har lämnat barnen. Man tycker att det borde bli lättare att lämna barnen men faktum är att det blir svårare för varje gång. Förstår inte riktigt anledningen. För ett par veckor sen trodde jag att det handlade om svärmor och svärfar, eller ex-svärföräldrar kanske jag ska säga.... Ett par helger i rad ( av mina helger alltså) så träffade jag och barnen dom ett par timmar på söndagarna, och det tycker jag är förbannat jobbigt. När man skiljer sig så förlorar man en hel del relationer som man helst hade haft kvar. Det tog ett tag men efter ett par år så blev det som föräldrar för mig, och det är tufft att förlora sina föräldrar. Ja i alla fall så trodde jag att det var så jobbigt att lämna barnen för jag redan var så nedstämd pga att jag träffat dom. Men de sista helgerna har jag inte träffat dom och det blir ändå jobbigare och jobbigare att lämna barnen. Det skär i kroppen på mig, på ett sätt som det inte gjorde från början. Svårt att hålla tårarna borta, men det känns som att jag måste det för barnens skull. Har börjat fundera över att det har ett samband med min sjukdom, att jag innan mått så pass dåligt och varit så trött att jag inte har haft orken att känna efter och nu när jag är piggare så märks alla sådana känslor mer. Fast jag tror inte riktigt på den teorin egentligen. Men jag vill gärna förstå mina känslor så det blir liksom en teori bara för att det ska finnas ett "därför". Men julen nalkandes har jag också haft mycket funderingar på mamma och jul utan barnen och att vara hos pappa och Maggie, själv. Jag ska väl erkänna att det har funkat väldigt bra med Maggie sen en tid innan separationen och det är ju bra men det är trots allt ångest. I dom lägena saknar jag att kunna prata med Magnus, missförstå mig rätt nu, just för att han är den enda människan som verkligen vet hur det har varit och förstod eller kanske accepterade ångesten jag hade/har.